LIRA MUSIKMAGASIN.
Sången Irhal gjorde honom till en av frontfigurerna för protesterna i Kairo under den arabiska våren. Men efter motståndet mot regimen blev tillvaron i hemlandet osäker. Nu har den egyptiske protestsångaren Ramy Essam fått fristad i Malmö.
Det är i slutet av januari 2011 och den egyptiska revolutionen har bara pågått i några dagar när Ramy Essam kommer till Kairo i sällskap med en vän och sin gitarr. Tillsammans med hundratusentals andra demonstranter på Tahrirtorget kräver de president Mubaraks avgång. Efter att ha skrikit samma slagord i några dagar tänker Ramy att orden skulle vara mer effektiva om de sjöngs. I sitt tält på torget börjar han komponera en sång. Han väljer tre av de paroller som används – ”ned med Mubarak”, ”folket kräver regimens avgång” och ”han går, vi stannar” – och lägger till en egen: ”vi har bara ett krav: avgå! irhal!”. Det dröjer inte länge innan den snappas upp av folk på torget och snart står Ramy på scenen och sjunger Irhal inför ett folkhav av demonstranter.
– Alla sjöng med nästan direkt. De kunde texten, för det var ju de som skrivit den, berättar Ramy när vi träffas på ett kafé i Malmö en grå och isande kall februaridag, nästan exakt fyra år senare.
Han fortsatte att spela på torget så gott som varje dag, till och med när både han och stora delar av publiken bar bandage runt sina huvuden efter Mubarak-anhängarnas stenattacker. Spelningarna under revolutionen var några av Ramys allra första. Han studerade arkitektur hemma i Mansoura och ägnade sig åt musiken på fritiden. Under namnet Meshakel (Problem) sjöng han regimkritiska sånger, men hade bara gjort en handfull mindre spelningar innan han hamnade på Tahrirtorgets scen.
– Jag började min karriär i fel ände, med en publik på en halv miljon. Nu kan det bara gå nedåt, säger Ramy och skrattar.
Han blev känd som ”revolutionens sångare” och Irhal har kallats ett ”anthem för revolutionen”. Den brittiska tidningen Time Out utsåg den till en av hundra sånger som förändrat historien. Listan toppas av Public Enemys Fight the power, följt av Band Aids Do they know it’s Christmas? och därefter sången som Ramy Essam skrev där i tältet på Tahrirtorget.
– Jag blev ganska chockad när jag såg att Irhal var nummer tre på listan och att nummer fem var Imagine med John Lennon, berättar han.
En dryg vecka efter att Irhal kom till avgick Mubarak, men protesterna fortsatte och Ramy blev kvar på torget. I mars 2011 arresterades han av militären och torterades våldsamt i timmar. Soldaterna slog honom med käppar, hoppade på hans rygg och gav honom elstötar. Han släpptes, men förbjöds senare att uppträda med sin musik i Egypten. I maj 2014 arresterades han igen. Poliserna som tog honom nämnde honom vid namn och sjöng under förhöret på en av hans poliskritiska sånger. Ramy insåg att det skulle bli svårt för honom att leva som politisk musiker i Egypten.
– De är rädda för min musik. De vill inte att folk ska förstå vad som händer, därför kontrollerar de all media. Men de kan inte kontrollera min musik, därför vill de tysta mig.
När fristadsnätverket ICORN fick höra om Ramys situation erbjöds han att komma till Malmö som stadens första fristadsmusiker. I september 2014 lämnade han Egypten och efter en kortare turné i Nordamerika slog han sig ned i Malmö.
– Jag är lyckligt lottad. Det här är ett skönt avbrott, men också en fantastisk chans. De senaste fyra åren har jag varit så upptagen med den politiska kampen att jag inte hunnit fokusera på att utveckla min musik. Jag kommer att ta tillvara på varje ögonblick för att lämna Malmö som en bättre musiker.
Ramy har redan flera spelningar inbokade, både i Sverige och ute i Europa. Han studerar rock vid Musikhögskolan i Malmö. Han har två färdiginspelade album som ska mixas och släppas och han är mitt uppe i arbetet med ett nytt album, där några av hans akustiska låtar från revolutionen görs i rockigare tappning.
Han är också noga med att hålla tät kontakt med vännerna i Egypten för att ha fortsatt koll på vad som händer på gatorna och inom motståndet.
– Jag måste veta för att kunna fortsätta berätta sanningen i min musik. Det är en viktig del i min trovärdighet som artist att jag alltid har varit på gatorna, att jag har upplevt det jag sjunger om.
Sedan Ramy lämnade Egypten har han släppt flera regimkritiska låtar på sociala medier.
– Genom musiken känner jag att jag fortfarande arbetar för mitt folk, trots att jag är här.
I Egypten är namnet Ramy Essam starkt förknippat med revolutionen. Efter att han förbjöds att uppträda under eget namn, startade han bandet Eks, som är ett av landets allra första arabiskspråkiga rockband. Som soloartist hade han dittills främst spelat akustiskt, men släppt några rockigare låtar, inspirerad av amerikanska band som Nirvana och Rage Against the Machine. Han säger att han vill visa den egyptiska publiken att rock faktiskt kan sjungas på arabiska. Eks texter skildrar de politiska och sociala orättvisor som fortfarande råder i Egypten.
– Med de här låtarna vill jag nå ut till vanliga egyptier. De beskriver deras verklighet och jag försöker få in gatans språk i texterna. Det är viktigt för mig att publiken känner att de är på riktigt.
Eks hann göra tre spelningar innan regimen insåg att Ramy var inblandad. Att han är bandets frontfigur är förenat med viss risk och Eks har drabbats av avhopp. Ramy hoppas därför hitta en ny trummis i Malmö, helst en kvinnlig sådan.
– Det skulle sända ett viktigt budskap till vår publik i Egypten. Där finns nästan inga kvinnliga musiker, så vi vill visa att ett rockband kan ha en kvinnlig trummis och uppmuntra tjejer att börja spela.
Ramy är övertygad om att musiken är ett viktigt verktyg för samhällsförändring. Det blev uppenbart under revolutionen 2011, då han både kände och bevittnade musikens kraft.
– Musiken hjälpte oss att beskriva vad vi kände och den inspirerade oss att fortsätta kämpa. Vi enades av att sjunga samma ord, med samma passion, för samma mål. Musiken kommunicerar väldigt effektivt och påverkar oss starkt. Jag brukar säga att den är det starkaste fredliga vapen som finns.
När fristadsvistelsen i Malmö är över planerar han att återvända till Egypten.
– Det är mitt land. Där finns min familj, mina vänner, mitt folk, mitt språk och min kamp. Jag kan göra större nytta där och det är viktigt för mig att visa min publik att jag kom tillbaka.
Han känner dock viss oro över hur situationen ska se ut när han återvänder och säger att han förmodligen kommer att råka illa ut igen.
– Men jag kommer aldrig att sluta sjunga för mitt folk eller för ett demokratiskt Egypten. Det kommer så klart att irritera regimen och det är just därför jag måste fortsätta.
Publicerad i Lira Musikmagasin.
Foto: Rodney Bursiel