DAGENS ETC.
I förra veckan bekräftades att hen finns med i nästa upplaga av Svenska akademins ordlista. Ordet är bara ett exempel på hur kvinnorörelsen och det feministiska arbetet lämnat avtryck på språket. Karin Milles och Lena Lind Palicki forskar på hur 1900-talets kvinnorörelse påverkat svenskan och hur den använt språket för att driva sin politik.
Rösträttskvinnorna var tvungna att erövra maktens språk för att ta plats i politiken. 70-talets feminister ville synliggöra kvinnor med feminina språkformer. På 90-talet gav internet feministerna kontroll över nya språkliga kanaler.
Det här är en del av vad Karin Milles och Lena Lind Palicki hittills kommit fram till i sitt forskningsprojekt Kvinnorörelsen och språket. Däri undersöker de hur kvinnorörelsen påverkat det svenska språket, vilka språkfrågor den drivit och hur den använt språket för att föra fram sin politik.
Karin Milles är lektor i svenska vid Södertörns högskola och Lena Lind Palicki är språkvårdare vid Språkrådet. Båda har länge intresserat sig för kön och genusperspektiv i sitt arbete.
– Det slog oss plötsligt att ingen har tittat ordentligt på kvinnorörelsen och språket. Vi tyckte att det var konstigt och satte igång, berättar Karin Milles.
Projektet är ännu i ett tidigt stadium och hittills har Karin och Lena främst fokuserat på 70-talsfeminismen. De har intervjuat språkvårdare som var verksamma på den tiden och grävt i Grupp 8:s arkiv, läst gamla protokoll och gamla nummer av Kvinnobulletinen.
De letade särskilt efter språkrelaterade frågor och kan konstatera att de diskussionerna främst handlade om att lyfta fram de kvinnliga språkformerna.
– I protokollen skrev man till exempel maskinskriverska eller översätterska. Man ville inte använda de manliga formerna, berättar Lena Lind Palicki.
Just nu läser Karin och Lena in sig på det tidiga 1900-talets rösträttsrörelse. De planerar att även här gå igenom tidningar och mötesprotokoll. Vad de hittills sett är att den tidens kvinnorörelse arbetade hårt för att hjälpa kvinnor att ta plats i offentligheten och på andra språkliga arenor.
– Kvinnorörelsen har alltid handlat om den språkliga makten: att erövra ordet, att höja sina röster, säger Lena Lind Palicki.
– Ordet var det verktyg de hade så de var tvungna att erövra det offentliga språket och de språkliga koder som behövs för att verka inom makten. Det var inte helt lätt, för de flesta hade inte den övning och det självförtroende som krävs för att ta till orda, säger Karin Milles.
När det kvinnliga inflytandet i stort sett uteblev efter rösträtten, insåg man att kvinnor behövde utbildas i det offentliga språket. Inom kvinnorörelsen övades det därför på att skriva protokoll, leda möten och tala inför andra.
Redan inom rösträttsrörelsen diskuterades de feminina språkformerna och huruvida benämningar ska vara könsneutrala eller könsbestämmande.
– En del ville att kvinnorna skulle ta plats genom att kalla sig exempelvis ”studentskor”, medan andra menade att de då skulle hamna i en egen liga och bli lätta att sortera bort, säger Karin Milles.
Diskussionen är levande än i dag, inte minst kring ord som hen.
– Ordet kommer från feministiskt håll, men det finns också feminister som inte tycker om det. De menar, precis som på 70-talet, att kvinnor måste synliggöras och att hen snarare skymmer kvinnor, säger Karin Milles.
Lena Lind Palicki säger att språket påverkar vårt sätt att tänka. När vi använder andra ord uppmuntrar vi också till andra sätt att tänka. Börjar vi ifrågasätta ett ord som ”talesman” så ifrågasätter vi också att det måste röra sig om en man. På motsvarande sätt förändras språket när vi börjar ifrågasätta rådande normer, då dessa avspeglas i de ord vi använder.
– Språket och samhället går ju hand i hand. När samhället förändras så förändras också språket. När feminismen går framåt behövs nya ord, säger Lena Lind Palicki.
Karin Milles ser också en tydlig koppling mellan språk och politik och menar att språket är ett kraftfullt politiskt verktyg.
– På 70-talet använde feministerna ofta språket genom olika slagord, som till exempel ”ropen skalla – daghem åt alla”. Det var ett sätt att driva och påverka politiken, säger Karin.
Längre fram ska Karin och Lena också titta på 90-talsfeminismen. Då handlade det mycket om att ta kontroll över språkliga kanaler. Internet kom, så det blev lättare att publicera själv, och feminister startade egna tidningar som Bleck, Bang och Darling.
Om de ska hålla sig inom 1900-talet eller låta forskningen sträcka sig in i nutid har de ännu inte helt bestämt.
– Det är svårt att få fatt i samtiden som forskare, men det händer ju så mycket spännande nu som vore intressant att titta på. De feministiska språkfrågorna drivs mer än någonsin, säger Lena Lind Palicki.
Ett exempel är att vi nu börjar leta nya benämningar även för det som är norm.
– Det är något som kommer starkt från queerrörelsen. Tidigare har det som är norm ofta inte haft någon benämning, man har bara behövt ord för det som är avvikande. Nu när man ifrågasätter normen behövs ord för att benämna även normen, till exempel ord som cisperson. Jag tycker att det är en sund utveckling, säger Lena Lind Palicki.
Publicerad i Dagens ETC.