GOOD NEWS MAGAZINE.
Vi måste träffas och lära känna varandra, för det är det enda sättet att motverka fördomar och rasism. Det menar Siavosh Derakhti, som själv prisbelönats för sitt arbete med att bygga broar mellan muslimer och judar i hemstaden Malmö.
I en träningshall vid Malmö Idrottsgymnasium sitter ett par hundra elever på den låga träläktaren och lyssnar koncentrerat. På en provisoriskt uppbyggd scen står 23-årige Siavosh Derakhti. Han har just berättat för dem om sin resa från en strulig uppväxt med dåliga betyg, gäng och droger till ett uppmärksammat arbete mot rasism, som gett honom flera utmärkelser och tillfälle att träffa självaste Barack Obama. Innan han ska kliva av scenen för att skynda vidare till jobbet som fritidsledare, säger han till ungdomarna att de ska våga tro på sig själva för att också våga säga ifrån när de upptäcker något som är fel.
– Ni måste komma ihåg att varje individ här inne kan göra skillnad.
Siavosh, eller Sia som han oftast kallas, gick själv i gymnasiet när han upptäckte att något var fel. Hemma i Malmö berättade tidningarna allt oftare om hatbrott mot stadens judar och hans egna judiska vänner började bli försiktiga med att berätta om sitt ursprung. Precis som många av sina skolkamrater bar Sia själv på fördomar, och han bestämde sig för att göra något åt saken. På egen hand samlade han in pengar och ordnade en klassresa till Auschwitz. Resan dokumenterade han i filmen Unga muslimer möter Förintelsen, som han fortfarande visar när han är ute och föreläser.
– Det var en fantastisk resa, men inte bara för att den satte igång en debatt som fick många att ändra uppfattning. För mig var den också ett bevis på att man faktiskt kan åstadkomma något om man bara vill.
Våren 2011, efter resan till Auschwitz, grundade Sia sin förening Unga muslimer mot antisemitism. För att inte missuppfattas som en religiös förening byttes namnet under våren 2013 till det bredare Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet (UMAF). Huvudfokus ligger på antisemitism och islamofobi, men man arbetar också mot antiziganism och afrofobi. Ett tiotal personer, alla med olika ursprung, är knutna till föreningen. I dag handlar verksamheten till stor del om att vara ute och föreläsa – främst i skolor, men också för myndigheter, företag och föreningar över hela landet – om antisemitism och islamofobi, om hur fördomar uppstår och hur det är att leva med rasism.
De siktar på att UMAF om fem år ska vara Sveriges största ungdomsriksorganisation mot rasism och tanken är att medlemmarna ska utbildas till unga ambassadörer som själva kan hålla föreläsningar och engagera andra att ta debatten. Sia vill också starta ett integrationscenter där ungdomar från hela Malmö kan mötas.
– Många talar om segregation som om det bara gäller de som bor i segregerade områden som Rosengård och Lindängen. Men fina områden som Limhamn är också segregerade. Alla måste integreras och vi måste alla lära oss om varandras kulturer, religioner och historia. Det är bara genom att träffas och lära känna varandra som vi kan bekämpa fördomar. Det är bara genom att arbeta tillsammans som vi kan bygga ett bättre Malmö som är till för alla.
Föreningens satsningar kräver dock resurser. Hittills har Sia främst arbetat ideellt, men han sitter i ständiga möten med tänkbara finansiärer för att kunna sjösätta projekten på riktigt och arbeta med föreningen på heltid.
I dag jobbar han som fritidsledare på tre olika fritidsgårdar och som kontaktperson inom socialtjänsten. Dessutom tränar han ungdomar i thaiboxning och föreläser flera gånger i veckan. Han jobbar sex dagar i veckan, måndag till lördag. På söndagarna försöker han hinna med föreningens pappersarbete och planering. Han medger att det ibland kan bli lite mycket, men att det är värt det. Han brinner för sitt arbete och efter sin egen struliga uppväxt brinner han för att arbeta med barn och ungdomar.
– Jag vill finnas där för dem, få dem att våga tro på sig själva, inspirera dem att drömma och att engagera sig i samhället. För mig är det viktigt att jobba praktiskt, ute i verkligheten. Eftersom jag är ung når jag också ut till ungdomarna, eftersom jag är muslim når jag ut till dem som är muslimer.
Sia brinner också för sin hemstad. Malmö är fantastiskt, säger han, med Sveriges godaste falafel och Zlatan. Men i staden finns också ett problem som man inte får blunda för. Judiska svenskar över hela landet vittnar om att antisemitismen ökat på senare år och Malmö är särskilt drabbat. Under 2012 och 2013 nästan tredubblades anmälningarna om antisemitiska hatbrott i staden.
– Jag kan inte acceptera att det ser ut så i min hemstad. Det är skandal att många inte längre vågar berätta att de är judar eller bära religiösa symboler. Det händer att folk frågar mig om antisemitismen verkligen är ett stort problem. Då säger jag bara till dem att ta på sig en kippa och gå ut på stan så får de se själva.
Han menar att många gör misstaget att förknippa judendomen med konflikten i Mellanöstern och därför beskyller judar i Malmö och Sverige för Israels regeringspolitik. Andra tror på konspirationsteorier och propaganda. Sia säger att det till stor del handlar om okunskap, som måste bemötas med utbildning. Här har skolan ett stort ansvar, men vi måste alla våga lyfta upp de här frågorna, våga ta debatten. I sin roll som fritidsledare pratar han ofta med ungdomarna om fördomar och om hur viktigt det är att acceptera och respektera andra.
– Det skär i hjärtat när jag hör mina ungdomar uttala sig fördomsfullt. Jag har själv upplevt gigantiskt mycket rasism och vill inte se det hos de unga som är vår framtid. Jag vill inte att mina framtida barn ska gå igenom vad jag, mina föräldrar och mina judiska vänner gått igenom. Samtidigt är det många som vuxit upp under krig och förtryck. Då är det svårt att komma där och bara säga att de inte ska hata, men vi löser inga problem om vi inte pratar om dem.
Sias engagemang har väckt stor uppmärksamhet, både i och utanför Sverige. I november 2012 tilldelades han det nyinstiftade ELSA-priset av Svenska kommittén mot antisemitism och i augusti 2013 blev han den förste mottagaren av Raoul Wallenberg-priset. Veckan efter prisutdelningen reste Sia tillbaka till Stockholm efter att ha fått veta att den amerikanske presidenten Barack Obama ville träffa honom under sitt korta Sverigebesök. De möttes under några minuter i Stora synagogan i Stockholm, i samband med en ceremoni för Raoul Wallenberg.
– Det var som på film med Secret Service överallt. Obama kramade om mig och sa att det var en ära att få träffa mig, att han har följt mitt arbete och är stolt över mig. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Jag håller inte med Obama i allt, men det var stort att få träffa världens mäktigaste man och berätta om vad jag gör på hemmaplan för att bygga ett bättre Sverige.
Efter mötet med Obama har det strömmat in förfrågningar om föreläsningar, intervjuer, tv-framträdanden och möten med ministrar. Men reaktionerna har inte bara varit positiva. Sia har fått ta emot både hat och hot. Det har kommit arga mejl och brev och folk har ringt och skrikit i luren att han inte är svensk, att han ska åka hem till sitt land. Högerextrema sajter har till och med skrivit att han borde dödas. Själv konstaterar han lugnt att det här är känsliga ämnen och att det stör att han tar plats och pratar om det.
Många har också ifrågasatt varför han ens bemödar sig med att engagera sig i de här frågorna, det kommer ju ändå aldrig hända något.
– Men det är helt fel. Titta bara på Raoul Wallenberg, han visade verkligen att en individ kan göra skillnad. Man kanske inte kan rädda hela världen, men man kan rädda någons värld.
Och Sia har tänkt sig att göra skillnad. Även om UMAF är en politiskt obunden förening – eller som Sia själv uttrycker det: ”Jag kommer inte från höger, jag kommer inte från vänster, jag kommer från Malmö!” – planerar han att ge sig in i politiken så småningom. Han menar att det är bland ungdomarna på gatan och i rikspolitiken som man verkligen kan åstadkomma något. När han gjort vad han kan på gatan vill han vidare. Han tillhör inget parti ännu, men det finns ett som han kan tänka sig att engagera sig i längre fram.
– Jag drömmer om att bli Sveriges förste statsminister med utländsk bakgrund. Men mer realistiskt satsar jag på riksdagen, kanske till 2018.
Under vårt samtal lyfter han flera gånger fram Raoul Wallenberg som en stor förebild. Han nämner också Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Martin Luther King – och pappa Javad. Från den låga scenen i träningshallen på Malmö Idrottsgymnasium berättar Sia om hur hans politiskt aktive pappa i slutet av 1980-talet tvingades fly från den norra delen av Iran som ibland kallas Sydazerbajdzjan. Än i dag kämpar han för den turkisktalande minoritetens rättigheter.
– Min pappa offrade sig för sitt folk. Det är stort och jag beundrar honom för det. Det är så många som bara tänker på sig själva och sitt bästa. En stark människa står upp för sig själv, men den starkaste människan är den som står upp för andra.
Publicerad i Good News Magazine.