ORDFRONT.
Journalisten och aktivisten Parvin Ardalan är en av frontfigurerna i den iranska kvinnorörelsen. Hon kräver att de kvinnodiskriminerande sharialagarna i Iran ändras och har dömts till fängelse för sin kamp. Jenny Cleveson träffade henne i Malmö, där hon fått en fristad efter att ha lämnat Iran i efterverkningarna av förra sommarens protester.
Den 3 mars 2008 steg Parvin Ardalan ombord på flygplanet mot Stockholm på Teherans internationella flygplats. Hon var på väg till Sverige för att ta emot Olof Palmepriset som hon tilldelats för sin kamp för kvinnors lika rättigheter i Iran. Hon kom dock aldrig till Stockholm den gången. Den iranska säkerhetstjänsten hämtade henne på planet innan det hann lyfta och beslagtog därefter hennes pass
När hon förra hösten fick tillbaka passet reste hon till bokmässan i Göteborg för att ta emot sitt pris. Hon poängterade dock att det inte bara är hennes, priset tillhör hela kvinnorörelsen och Irans alla kämpande kvinnor. För Parvin Ardalan personligen har dock den internationella uppmärksamheten varit betydelsefull. Hemma i Teheran var oron en ständig följeslagare.
– Palmepriset har inneburit viss trygghet för mig. Nu vet makten i Iran att omvärlden ser ifall något händer mig, säger hon.
Parvin Ardalan är en av frontfigurerna i den iranska kvinnorörelsen. Som sådan betraktas hon som ett hot mot statens säkerhet. Efter att ha varit med och anordnat en fredlig demonstration för kvinnors rättigheter den 12 juni 2006 dömdes hon till fängelse – tre års villkorligt, sex månaders ovillkorligt. Hon har överklagat straffet, men domstolen har ännu inte fattat något beslut, och när hållningen mot regimkritiker skärptes efter förra sommarens protester sökte hon sig från Iran.
Sedan i mars i år vistas Parvin Ardalan i Malmö som stadens första fristadsförfattare. Här erbjuds hon bostad och ett arbetsstipendium i upp till två år. När vi träffas på Malmö Konsthall har syrenerna just slagit ut efter en kall, höstlik vår. Hon dyker upp med kartan i handen. Trots att Malmö är pyttelitet jämfört med åttamiljonersstaden Teheran är det lite krångligt att hitta så här i början. Vi slår oss ned med varsin kopp havtornste i konsthallens kafé.
– Jag är glad över att vara här och få andrum för mitt skrivande. I Sverige kan jag också lära mig mer om demokratins mekanismer och om hur ert samhälle fungerar, säger hon.
Hennes dagar i Malmö är fulltecknade. Hon skriver debattartiklar för olika tidningar runtom i världen och har inbjudits att tala i en rad svenska och europeiska städer. Därutöver är hon sedan tre år tillbaka redaktör för hemsidan Change for Equality som fungerar som en informationsplattform för den iranska kvinnorörelsen.
Sidan är knuten till kampanjen En miljon underskrifter som inleddes 2006 med Parvin Ardalan som en av de drivande. Tanken med kampanjen är att samla in namnen på en miljon iranier som kräver att män och kvinnor ska vara lika inför lagen. Kampanjmedlemmarna knackar dörr och går runt med namnlistor på stan, men arbetet går långsamt. Många är rädda för att skriva på och flera kampanjmedlemmar har arresterats.
Diskrimineringen av kvinnor har stöd i Irans lagstiftning, vilken slår fast att kvinnor måste vara beslöjade och att en kvinnas vittnesmål väger hälften så tungt som en mans i en domstol. Vill en kvinna arbeta så måste hon fråga sin man om lov och vid skilsmässa får mannen vårdnaden av barnen.
Den iranska familjerätten bygger på de islamiska sharialagarna. Dessa, menar Parvin Ardalan, är ofta politiska och måste ändras så att de respekterar mänskliga rättigheter.
– Det är upp till regeringen om man vill göra det eller inte. Sedan revolutionen 1979 har flera islamiska lagar ändrats, så de ska inte påstå att det inte går.
Kampanjen har uppmärksammats utanför Iran och belönats med Simone de Beauvoirpriset, Global Women’s Rights Award och Reportrar utan gränsers Netizen Prize. Att utmana sharialagarna och kräva rättigheter för kvinnor gör man dock inte ostraffat i Iran. Parvin Ardalan har tagits in till åtskilliga förhör, flera gånger arresterats och suttit anhållen.
Redan som barn reflekterade hon över kvinnans ställning i det iranska samhället. Hon var i tioårsåldern när den islamiska revolutionen bröt ut 1979. Plötsligt fick hon inte längre cykla omkring på gatan utanför familjens hus. Hon var ju flicka. Strax därefter försvann färgerna från gatorna. Teherans kvinnor började klä sig i brunt, svart och mörkblått. Håret täckte de noggrant med sjalar.
– Kvinnorna var revolutionens första offer. Jag bevittnade diskrimineringen på nära håll men förstod inte vad som faktiskt hände. Efter hand insåg jag hur kvinnor förtrycks.
Parvin Ardalan har ägnat hälften av sina 43 år åt kampen för kvinnors rättigheter. Efter universitetsstudier i journalistik och samhällsvetenskap arbetade hon som journalist med fokus på kvinnofrågor. Allteftersom insikterna klarnade vaknade engagemanget.
– Jag kände att jag var tvungen att göra mer än att skriva om det, säger hon.
På 1990-talet var hon med och grundade Women’s Cultural Centre som informerade om kvinnors situation i Iran och öppnade ett kvinnobibliotek i Teheran. Organisationens onlinemagasin, Zanestan, var det första som skrev om kvinnors rättigheter och Parvin Ardalan var en av redaktörerna tills det stängdes ned av regimen 2007. Hon skrev även för kvinnomagasinet Zanan som stoppades strax därefter. Sin syn på kvinnans situation i Iran har hon spridit till utländska läsare genom sina tidningsartiklar och debattinlägg.
Parvin Ardalan tillhör den del av den iranska kvinnorörelsen som arbetar för att höja medvetenheten i jämlikhetsfrågorna hos folket, på gräsrotsnivå, och därigenom påverka makthavarna.
– Som sekulära kvinnor har vi ingen större möjlighet att föra vår kamp genom ett politiskt parti. I Iran är alla frågor som rör kvinnor politiska och vi skulle behöva en demokratisk kvinnopolitik som genomsyrar hela samhället, men i nuvarande kontext så fungerar gräsrotsarbete bättre. Vi behöver inte bara en ny president och regering. Vi behöver strukturell förändring på djupet. Jag själv strävar inte efter makt, jag strävar efter att påverka makten.
Rörelsen är bred, icke-hierarkisk och verkar horisontellt. Parvin Ardalan kallar deras sätt att arbeta för ”myrstrategi”.
– Om man hindrar myror från ena hållet så stannar de inte upp utan hittar en annan väg att ta sig fram. Vår rörelse fungerar på samma vis. Vi är inte en enda organisation med en enda ledare, utan ett stort nätverk. Om de arresterar en ledare så har vi alltid fler.
Kvinnorörelsens och andra demokratirörelsers handlingsutrymme har kraftigt begränsats i efterverkningarna av förra sommarens val. Parvin ser dock positivt på framtiden och säger att valet blev en vändpunkt som väckte iraniernas politiska medvetenhet. Hon har beskrivit junidagarna som följde valet som några av de finaste i hennes liv. Hon ler när tänker tillbaka och säger att hon aldrig ska glömma minnet av dem.
– Irans kvinnor förlorade allt för 30 år sedan och vi har kämpat för våra rättigheter sedan dess. Nu börjar resultatet av vårt arbete äntligen synas. Det här var första gången som kvinnor och män demonstrerade tillsammans, sida vid sida. Det var verkligen på tiden att vi fick komma ut och skrika.
Men engagemanget har sitt pris. Hon berättar att hon i Teheran inte kände sig helt säker någonstans, inte ens i sitt eget hem. Hon var försiktig med vad hon sade i telefonen och såg sig alltid över axeln.
– Det blir ett sätt att leva, förklarar hon.
Systern Shirin och deras 80-åriga mamma vistades ofta hemma hos Parvin. Modern, som själv drabbats hårt av den diskriminerande familjerätten, stöder dotterns kamp för att förändra lagarna.
– Men hon är alltid orolig. När jag lämnade Iran bad hon mig att snart återvända, men nu när situationen är värre pratar hon hellre med mig i telefonen från Sverige än besöker mig i fängelset i Iran.
Vistelsen i Malmö innebär inte bara respit från otryggheten, miljöombytet har också varit positivt för hennes hälsa. Efter förhören som följde demonstrationen 2006 drabbades hon av sjukdomen MS.
– Att komma bort från stressen och föroreningarna i Teheran har varit bra för mig. Jag mår bättre nu, säger hon.
Trots sjukdom, repressalier och fängelsestraff arbetar Parvin Ardalan oförtrutet vidare för kvinnors lika rättigheter. Innan vi går vidare ut i majsolen frågar jag hur hon orkar fortsätta. Vad är det som driver henne?
– Hoppet om förändring och en bättre framtid. Ibland känner jag mig så trött, men jag kommer aldrig att ge upp. Jag kanske inte själv får uppleva ett Iran där män och kvinnor lever på lika villkor, men det gör mig glad att se alla de här unga kvinnorna i rörelsen. De kommer att bli bra ledare i det iranska samhället en dag.
Publicerad i Ordfront.